Göteborgsposten – 29 juli 1865, sida 2

fara. Men såsom det nu var kunde jag lika litet röra mig som fagelu, hvilken ser sig hotad af ormen. Icke blott under hennes närvaro, men mera än en timma sedan hon gatt satt jag inkrupen på mitt gömställe och d att röra mig, pu det att hon ej, lurande i grannskapet, skulle kunna öfverraska mig. Det är ej att undra på om jag efter en salund tillbragt natt var sjuk och feberfull. Til min fä-s kom mime de la Rougierre och besökte mig pu morgonen. Icke ett spår af brottsligt medvetande stod att läsa i hennes ausigte. Icke heller något tecken till ha vakat sent visade sig, och hennes toalett var exemplarisk. Der bon leende satt bredvid mig, gjorde mig oroliga och vänliga fragor och utjemnade täcket med si tjufaktiga hund, gjorde hon på mig det förri tryck. igaste inSjuk som jag var steg jag upp och fann min far i ett rum intill hans sängkammare. Han såg helt visst af mitt yttre att nugot ovanligt inträllat. Jag stingde dörren och gick fram till hans stol. — Ack pappa, jag har nagot så förfärligt att berätta er! — jag glömde att kalla honom sir. Det är a hemlighet, och ni skall ju ej säga hvem som berättade er den? vill ni komma ned i ert arbetsrum? Han betraktade mig skarpt, steg upp, kysste mig vå pannan och yttrade: — Var icke rädd, Maud. Det är väl blott någon in