Göteborgsposten – 29 juli 1865, sida 2

kommas inom slutna läpp. ar och ej alltid kunna förstås; men han gjorde ingen unmärkning. Deretter satte han mig på en stol vid sin sida, satte sig ätven Sjelf ned och bad mig draga mig till minnes och noga omtala för honom allt hvad jag sett. Under det iug fullgjorde denna tillsägelse lyssnade han med djup uppmärksamhet. — Tog hon bort något papper? frågade min far och anställde på samma gang en liten undersökning, som jag antager, etter det han trodde ha blifvit stulet. Nej, jag såg henne ej taga någonting. — Godt, du är god flicka, Maud. Var tystlåten; omtala ej saken för någon — ej ens för din kusin Moni Föreskrifter som, om de kommit från en annan person cj skulle haft stor vigt, uttalades af min fader med en allvarsum blick och ett eftertryck som gjorde dem oemotständligt bindande och jag gick bort med tystnadens insegel på mina läppar. — Sitt ned, Mand, der. Du har ej varit mycket lycklig med m:me de la Rougierre. Det är tid du slipper henne. Denna tillfällighet afgör saken. Han ringde på klockan. — Säg m:me de la Rongierre att jag anhåller om att fa se henne här för ett par minuter. Min faders sammankomster med henne voro ulltid lika ceremoniösa. Om få minuter hördes en knackning på dörren, och samma småleende, nigande gestalt, som föregäcnde natt skrämde mig på samma tröskel visade sig nu.