Göteborgsposten – 28 juli 1865, sida 2

gjort ett stort intryck på mig. Kunde ej m:mes underliga uppförande och råd under äfventyret till en del förklaras genom detta antagande? Kunde den föreslagna utflykten till Scarsdalekyrkan haft ett ändamål af samma slag? Hvad hade man föreslagit? Huru kunde m:me vara intresscrad deri? Voro ett sådant omätligt förräderi och en sädan salskhet möjliga? Jag kunde hvarken reda eller fullkomligt tro å den formlösa misstanka som genom dessa lättsinniga och bittra ord af den gamla hushållerskan insmugit sig i mitt sinne. Sedan mrs Rusk var gången vaknade jag upp ur mina mörka fantasier med någonting likt en klagan och en rysning samt en förskräcklig känsla af fara. — Oh! Mary Quince, utropade jag, tror du att hon verkligen visste om det? — IIrem, miss Maud? Tror du att m:me känner dessa förskräckliga men: Oh nej — säg att du ej tror det — säg att hon ej gjorde det. Jag är förvirrad, Mary Quince, jag är dödligt förskräckt. nisko — Bästa miss Mand, tag det ej så — hvarför skulle hon kännt dem? Mrs Rusk har ej mer mening med hvad hon säger än ett barn. Men jag var verkligen förstämd. Jag var i ett försärligt tillstand af ovisshet rörande m:me de la Rougierres medbrottslighet med det sällskap som antastut oss i djurgärden och efteråt så obarmhertigt slagit vår stackars skogvaktare, Huru skulle jag någonsin kunna blifva qvitt