Göteborgsposten – 28 juli 1865, sida 2

Jag hade bref från Monica Knollys i dag. alltid tyckt om stackars Monica, och ehuru hon just ej är någon atrollqvinna samt understundom har mycket orimliga idber, så säger hon likväl ibland ett och annat, hvilket förtjenar att tänka på. Talade hon aldrig med dig Maud, om den tid då du skall sjelf bestämma dina handlingar? — Nej, svarade jag litet förvirrad och i det jag blickade rakt in i hans vänliga ansigte. — Nåväl jag trodde att hon gjort det. Hon är en pratmakerska som du vet — hon var alltid en pratmaterska, och det slags folket säger alltid hvad som först kommer för dem. Hvad jag nyss nämnde är emellertid ett ämne för mig att tänka på och mer än en gång har jag gjort det. Han suckade. Kom med mig till mitt arbetsrum, lilla Maud. Han fattade ett ljus och tog med sig, vägledda af detta gingo vi genom korridoren, som nattetid alltid tycktes dyster, försedd med mörk panelning som den var och utan upplysning utifrån ledande till de mindre besökta delarne af huset. Jag tror att min fader ämnat meddela mig något, sedan vi hunnit arbetsrummet. Om så var ändrade han likväl sin afsigt. Jag har