Göteborgsposten – 28 juli 1865, sida 1

len för bådas vår befrielse ur skurkarnes händer. Trots den gemensamma faran och hennes tacksamhet äfven på mina vägnar, bröt hon emellertid alltid ut i vrede och förebråelser då vi voro ensamma. — Hvad toka ni var! så olydig och envis; om ni gjort, hvad jag säga, då skulle vi varit fullt säkra. Dessa personer, de voro druckna, och ingenting mera farligt än gräla med druckna. Jag skulle gjort att vi vara fullt lugna. Fruntimret i vagnen, hon syntes så lugn och vacker och vi skulle varit säkra hos henne. Det skulle icke ha varit farligt alls. Men i stället ni vilja skrika och ropa, och så de blifva alldeles vilda och all våldsamhet och oförskämdhet följa deraf. Och denne stackars Bill — all hans stryk och fara för hans lif har han blott er tacka för. Hon talade med mera verklig bitterhet än som vanligen visar sig vid dylika slags förebråelser. — Den elaka varelsen, yttrade mrs Rusk, då hon, jag och Mary Quince befunno oss i mitt rum tillsammans, hvad hon än må prata och skrika, så skulle jag önska veta likamycket om skurkarne som jag tror att hon vet. A drig har något sådant händt här på egendomen, så långt jag mins tillbaka, förrän hon kom till Knowl den gamla häxan, med sitt stora skalliga hufvud. Fy en sådan otäck gammal fransk skrymterska! Mary Quince framkastade en annan anmärkning och jag tror mrs Rusk svarade deryå, men jag uppfattade hvarken anmärkningen eller svaret. Ty antingen hushållerskan verkligen menat hvad hon sade eller ej, hade hennes ord