— — —— — Jag vill säga er något, yttrade den storväxte mannen i det han satte sin höga hatt ännu mera sprättaktigt så sned öfver ena örat; vi ha nu fångat er, vackra villebråd, och skola låta er gå på vilkor. Ni får ej bli rädd, miss. På heder och själ, om jag menar något ondt, eller hur Lollipop? Jag kallar honom Lollipop, ehuru det blott är på skämt; hans namn är Smith. Jag röstar för att vi lata sångarne gå, sedan vi fått presentera dem för mrs Smith; hon sitter i vagnen och håller mr Smith här i mycket god ordning, kan jag försäkra er. Det är goda vilkor för er eller hur, och så taga vi ett glas curagao och skiljas som goda vänner. Är icke det ett anbud? Kom nu! — Ja, Maud, vi måste gå — hvad gör det? hviskade madame häftigt. — Ni skall icke göra det, yttrade jag instinktlikt ännu mera förskräckt. — Ni följer med madame, ni unga, eller hur? sade mr Smith, såsom hans följeslagare kallade honom. Madame höll min arm, men jag ryckte den lös från henne och skulle ha sprungit om jag kunnat, men den långe karlen lade sin arm omkring mig och höll mig, fast alltjemnt lätsande att det skedde på skämt. Hans tag var dock likväl hårdt nog för att rätt mycket skada mig. Jag var nu alldeles förskrämd, och efter en fruktlös strid, under hvilken jag hörde madame säga: Ni toka, Maud, vill ni komma med, se hvad ni göra ... började jag höja skrik på skrik, hvilka mannen försökte att öfverrösta med höga rop och skrattsalvor. (Forts.)