ofta med en slags tvifvelsam undran betraktat i Punch. Han stod öfver sin buteljkorg och sneglade skarpt på oss för ett ögonblick; derpå kastade han med foten upp en liten pelsmössa som låg på marken, fattade den med handen och drog den tätt ned öfver sin låga panna samt ropade på sina kamrater just då vi passerade förbi honom — Hallo? mister; huru är det? — Allt väl, svarade den stora personen i hvita rocken och skakade under det han svarade sin mindre kamrat i armen. Deune mindre kamrat vände sig då om. Han bar en duk knuten omkring sin nacke och haka. Jag tyckte han sag skygg och obeslutsam ut, men den store mannen gaf honom en häftig stöt med sin armbåge, som kom honom att vackla och gjorde honom en smula förtretad, ty han yttrade som det tycktes några vresiga ord. Geutlemannen i den hvita surtouten som nu stod rakt i vår väg lyfte sin hatt under en lojlig bugning, lade sin hand på sitt bröst och började nulkas med ett oblygt grin och ett utseende af rusig glädtighet. — Just i lagom tid, ladies; fem minuter till och vi hade varit borta. Mrs Mouser, mwum, har tacken för äran at detta möte och mera särskildt för nöjet att få göra er unga ladys bekantskap — nidee, maam? dotter, maum? dotterdotter, vid Jupiter, är det ej så? Hallo! stopp med inpackniugen, säger jag. Det senare yttrades till karlen med klufna näsan. — Hit med en butelj curagao och ett par glas, fortfor han. Hvad är ni rädd för mitt barn? Detta är lord