Göteborgsposten – 26 juli 1865, sida 2

Jag blef öfrverraskad och mycket glad öfver att se min fader der. Jag sjrong till honom och började: — Oh pappa! Men här tystnade jag och tillade blott: — Fär jag tala med er nu? Han log vänligt och allvarsamt mot mig — Nåväl Maud, säg hvad du har att sä — Ack, det är blott: Jag bönfaller att vära promenader, mina och m:mes, måtte inskränkas till parken. — Och hvarföre? — Jag — jag är rädd för att gå med henne. — Rädd! u prepade han och blickade skar, t på mig. Har du nyss haft nagot bref från lady Knowlys? — Nej, pa pa, icke jå två månader eller mera. En tystnad uppstod. — Och hvarföre rädd, Maud. Hon förde mig en dag till Scarsdalekyrkan Ni vet hvilken enslig plats det är, och hon skrämde mig så, att jag var rädd för att följa henne till kyrkogärdeu. Men hon gick och lemnade mig ensam på andra sidan strömme. En oförskämd man passerade förbi mig stannade och talade till mig samt förskr gick ej fö ickte mig mycket. Han rån m:me slutligen återvände. — Hvad var det för karl — ung eller gammal? — Ung; han såg ut som en laujdtbrukares son, men var mycket oförskämd och stannade för att tala med mig antingen jag ville eller ej. M:me brydde sig ej det ringaste derom utan skrattade åt mig för min rädsla ... Jag är verkligen mycket orolig, då jag är med henne.