Göteborgsposten – 26 juli 1865, sida 1

tänka och mätte då och då mitt ansigte med blicken för att bedöma mitt återvändande till en lugnare sinnesstämning. Sjelf blef hon hastigt lugn, ty m:me var silosof och rättade sig lätt efter omständigheterna. Vi hade ej gått en fjerdedels timma innan hvarje spår af dysterhet h: ide lemnat hennes ansigte, hvilket antagit sin sedvanliga glädtighet. Hon sjöng med retsamt munter min under det vi vandrade framåt och tycktes vara nära att komma i sin skämtsammaste sinnesstämning. Men af sin glädtighet i dylika ögonblick delade hon aldrig med sig till andra. Då vi hunno till tegeltornsruinen — i forna dagar ett dufslag — blef hon alldeles ostyrig och svängde korgen i luften, hoppande och piruetterande efter sin egen sång. Under skuggan af den remnade muren och dess murgröna satte hon sig ned och öppnade korgen, erbjudande mig att deltaga i måltiden, hvilket jag aftöjde. Jag måste dock göra henne rättvisa mot misstanken att hon velat förgifta mig, ty hon syntes färdig utt sjelf sluka allt hvad som fanns i korgen. Läsaren må ej tro att m:mes glädtiga lynne bevisade det jag fått förlåtelse. Ingenting mindre än detta. Hon yttrade icke ett ord till mig under vår vandring hem, och då vi hunnit till terassen yttrade hon: Ni skall vara god, Maud, stanna två, tre minuter i trädgården medan jag talar med mr Ruthyn i hans arbetsrum. Detta yttrades med högburet hufvud och ett odrägligt leende. Ännu mera högdraget vände jag utan motsägelse och gick åter ned i trädgården.