Göteborgsposten – 25 juli 1865, sida 2

så är det, då ni petites mademoiselles äro stygga och skada er, de alltid söka skylla annat folk för det. Berätta hvad ni vilja — ni tror jag bryr mig om? — Godt m:me. Kommer ni? I — Nej. Hon såg skarpt och med elak blick i mitt ansigte. Jag ater betraktade henne med förvirrade ögon — likt, såsom jag förmodar, den lilla tågeln då ugglan om natten stirrar på honom. Jag gick hvarken fram eller bakåt utan endast blickade hjelplöst på henne. Ni är just snäll pupill, förtjusande ung dam! Så böjlig, lydig och älskvärd! Jag vill gå till kyrkan Scardsdale — sortfor hon plötsligt i vild ton, genombrytande den konventionella ironien i det hon nalkades mig. Ni må stanna, om ni vaga — Jag säger er att ni skall följa med. Hör ni detta? Mer än någonsin besluten att icke lyda henne, stannade jag der jag var i det jag observerade henne der hon vandrude framåt, svängande med korgen liksom om hon i inbillningen sloge mig i hutvudet dermed. Hon lugnade sig likväl snart och sag sig tillbaka. Då hon ännu sag mig på andra sidan om stättan, stannade hon och vinkade mig att följa henne. Hon fann likväl att jag beslutsamt bibehöll min ställning, och vände derföre om skakade på hufvudet lik ett vreugadt vilddjur och syntes en stund obeslutsam om hvad hon borde företaga sig med mig. Hon stampade i marken och vinkade ursinnig på nytt.