Göteborgsposten – 25 juli 1865, sida 1

dra, dyra Maud! Hon kunde sta vid min sida och blicka ut genom fönstret med sin magra arm rundt omkring mitt lif och min motsträfviga hand tätt sluten i sin samt derunder smale och tala om sin tillgifvenhet för mig. Nagra ganger var hon helt skämtsam och ungdomlig, talade om unga karlar och berättade rytsumma historier om sina tillbedjare, historier som föreföllo mig i hög grad obehagliga. Hon återkom äfven beständigt till den förtjusande promenad vi tillsammans företagit till Scarsdalekyrkan och föreslog ett förnyande af denna angonäma utflykt, hvilket jag, som pa intet sätt hade nagot angenämt minne af vart första besök på stället, naturligtvis afböjde. En dag under det jag höll på att kläda mig för en promenad kom vår snälla hushallerska mrs Rusk in i mitt rum. — Kira miss Maud, blir ej detta för langt för er? Det är ett godt stycke väg till NScarsdalekyrkan och ni ser ej rätt rask ut. Till Scarsdalekyrkan? upprepade jag. tänker ej ga till Scarsdalekyrkan, hvem har sagt att jag ämnade mig dit? Det finns ingenting som skulle förefalla mig motbjudande. — Godt, visst icke jag! utropada hon. Gamla m:me kom ner etter smörgåsar och frukt samt berättade mig att ni längtade efter att gå till Scarsdalckyrkan. — — Det är fullkomligt osannt, afbröt jag. Hon vet att jag afskyr det stället. — Gör hon? Godt — men hvad kan hon då mena — hvad kan hennes afsigt vara? så