Göteborgsposten – 24 juli 1865, sida 1

kande i mitt och adxistande i ett kadnedigeskratt vid den yrvakna och stirrande blick hvarmed jag besvarade hennes. — Kom, dyra Maud, det är sent; du borde ha varit i din säng för en timma sedan. Jag reste mig upp och så snart jag började höra och se klart, blef jag öfverraskad att finna det kusin Monica var mera allvarsam än jag någonsin sett henne. — Låt oss tända våra ljus och gå tillsammans. Vi nedstego, hållande hvarandra vid handen, jag sömnig och hon tigande. Icke ett ord talades förrän vi hunno till mitt rum. Mary Quince väntade der och thå tilllagades. — Säg till henne att hon kommer tillbaka om några minuter; jag har några ord att säga er. Flickan gick genast ut. Lady Knollysögon följde henne tills hon tillslutit dörren efter sig. — Jag reser i morgon bittida, yttrade kusin Monica slutligen. — Så snart! — Ja, mitt barn. Jag kan ej dröja. Jag skulle ha rest redan i qväll om det ej varit för sent; nu reser jag i stället i morgon. — Jag är så ledsen — så grufligt ledsen! utropade jag uppriktigt bedröfvad. Rummet tycktes mig mörkna omkring mig, och mitt förra lefnadssätts enformighet syntes mig mera dyster än någonsin. — Äfven jag är mycket ledsen dyra Maud. — Men kan ni ej stanna litet längre — vill ni det ej?