Göteborgsposten – 22 juli 1865, sida 1

tografiporträtter af den nordiska sångerskan, som på senare tider kringspridts, äfven om icke den höga italienska halmhatten, det blå floret och svalan med utbredda vingar på hattbrättet och den enkla resdrägten tullkomligt öfverensstämt med de beskrifningar, som från södra Sverige banat sig väg äfven till vestra kusten. M:ll Nilsson, som sedan sitt vistande härstädes för någon tid tillbaka egde många personliga vänner, med hvilka vid detta tillfälle förenat sig ett ej ringa antal, som i Paris med henne knutit en närmare bekantskap, rönte också det hjertligaste emottagande. Samma dag mill N. anlände hit gjorde hon på e. m. en promenad i Trädgårdsföreningen och lemnade derigenom ett efterlängtadt tillfälle för en större allmänhet att taga henne i betraktande, ett tillfälle som ingalunda heller försummades. Det intryck, som hon genom sitt utseende gjort på alla som sett henne, har varit det fördelaktigaste. Också då man ser denna ytterst fulländade figur, denna växt, som eger en smidighet, hvilken salongens praktväxter så ofta ega tillfälle att beundra hos och afundas skogens och ljunghedens blygsamma barn, dessa jungfruliga anletsdrag, öfver hvilka understundom hvilar ett djupt allvar, hvilket ögonblicket derpå likväl mildras af det täckaste småleende, dessa underbara ögon, der svärmeriets lätta sky förlänar ett nytt behag åt reflexionens klara våg, när vi tänka oss dessa strålande af snillets och inspirationens eld, tänka oss Christina Nilsson i en roll som erbjuder sådane momenter som Violettas, och med allt detta i besittning af en röst, sådan som endast våra nordiska näktergalar ega — som frestar oss att ömsom jubla af fröjd, ömsom smälta i tårar — då förstår man kanhända huru den lilla bondflickan från Småland på en enda afton kunde rycka med sig publiken i verldens hufvudstad och hvad som förmådde en artist med redan verldskunnigt rykte att sjelf nedläg a segerpalmen inför hennes fötter. För öfrigt kunde den unga artisten icke sätta sin tåspets utom dörren, utan attgenast uppvaktas af en massa åskådare, något som ligger i sakens natur och som för öfrigt icke på minsta sätt tycktes genera henne, van som hon är att begapas af parisarne, ett slägte om möjligt ännu nyfiknare än Nordens fransmän. Begaf hon sig till en fotografisk atelier, vips var hela gatan uppfylld af åskådare, gällde det en utfart till Särö, genast var träbron garnerad med skådelystna, hvilka voro nödsakade att intaga åtskilliga, mera obeqväma än pittoreska attityder, för att behörigen kunna på den lågt liggande ångbåten få föremålet i ögonsigte, och i går förmiddag vid afresan upprepades samma skådespel som vid ankomsten.