Göteborgsposten – 22 juli 1865, sida 1

Deras konversation hade börjat under skydd af den musik jag gjorde, men nu var den för längt framskriden för att tillåta dem märka att musiken tystnade. Den första mening jag hörde väckte min uppmärksamhet; min far hade lagt igen den bok hvari han läst, och lutade sig tillbaka i stolen; hans ansigte var något blossande och jag igenkände den djerfva och klara blicken hos honom uttryckande stolthet, ötverraskning och vrede. — Ja, lady Knollys; jag vet hvilken känsla som föranleder er att tala så; den gör er föga heder, sade min far — Och jag vet den känsla som föranleder era ord, gemälde kusin Monica i lika allvarsam ton. Det stöter på galenskap. Jag kan ej fatta huru ni kan vara så bedragen, Austin. Hvad har inverkat på er? är ni blind? — Ni är det, Monica; er egen onaturliga fördom — ja er onaturliga fördom förblindar er. IIvad är det egentligen fråga om? — tngenting. Skulle jag handla som ni säger, vore jag en skurk och en förrädare. Jag ser sakerna sådana de äro. Jag är ingen don Quixotte som drager mitt svärd för illusioner. — Huru kan ni känna ett sådant lugn? Jag undra på att ni kan andas fritt. För min del känner jag som om en ond ande vore i huset.