Göteborgsposten – 21 juli 1865, sida 2

ligen mena någonting till den grad förollämpande! Jag var mycket ond och min fruktan hade nu alldeles försvunnit. — Nej, ej om er, dyra barn; jag tiinkte på miladi Knollys, som utan orsak vara min fiende. Hvar och en ha en fiende, ni skola erfara allt detta så snart ni bli litet äldre, och hon utan anledning vara min. Nå, Maud, sanningen — det ju var miladi Knollys som sände er på tyst, så tyst till min dörr — ej vara så lilla skälen? M:me hade ater ställt sig framför mig och vi stodo nu midt på golfvet. Jag tillbakavisade med förakt beskyllningen. IIon betraktade mig ett ögonblick forskande me listiga blick och yttrade derefter: — Det vara godt, barn, ni tala så ritt fram; jag tyeka om det och glad att höra det; men, dyra Maud, denna qvinna — Lady Knollys är pappas kusin, afbröt jag i något allvarsam ton. — Hon hata mi Hon många ganger för d sin egendomliga, så att ni ej kunna föreställa er det. ökt att förorätta mig och vilja använda den mest oskyldiga person att utan dess vetskap — bista henne i sin ondska. Här börjule m:me gråta en smula. Jag hade redan upptäckt att hon kunde utgjuta tårar när hon behagade. Jag hade hört talas om sådana personer, men aldrig sett nagon dylik hvarken förr eller senare. M:me var ovanligt öppenhjertig — ingen i verlden förstod bättre än hon när hon skulle vara uppriktig. Nu