Göteborgsposten – 21 juli 1865, sida 1

tar och jag ämnar ej hoppa i dem sjelf. Jag kan tillägga Monica, att det ej finnes något monster alls. — Det är icke så siikert. — Det är fullkomligt säkert, förklarade min fader torrt. Ni glömmer huru gammal jag är och huru länge jag lefvat allena — jag och lilla Maud. Han log och strök mitt hår, samt suckade, såsom jag tyckte. — Ingen är för gammal att begå en dårskap, började lady Knollys. — Ej heller att säga en dylik. Detta har gått för långt Ser ni ej att lilla Maud är dåraktig nog att bli rädd för ert skämt. Jag var det verkligen, men kunde ej begripa huru han anade det. — Och vil eller illa, klokt eller oklokt, men jag gifter mig aldrig, hvarföre ni bör förjaga den saken ur ert hufvud. Dessa ord voro riktade snarare till mig än till lady Knollys, hvilken log litet skalkaktigt emot mig och yttrade: — Kanske du har rätt, Maud; det är temligen stor risk vid att få en stjufmor, och jag borde förut ha frågat dig om hvad du tänkte derom; och på min heder, tillade hon i det hon muntert men vänligt blickade i mina ögon, hvilka fylldes med tårar, jag vet ej tillfölje af hvad känsla, — på min heder jag någonsin mer skall råda din pappa att gifta om sig, så vida du ej först säger mig att du önskar det.