Göteborgsposten – 20 juli 1865, sida 2

på hennes testamente. Jag kände mig ond öfver att han underkastade sig detta slags förmynderskap, ty jag fattade ej kusin Monicas tyranni. Knappt hade han lemnat rummet, förrän lady Knollys, utan att bry sig om mig, hastigt yttrade till pappa: — Släpp aldrig den unga karlen i ert hus igen. Jag öfverraskade honom på morgonen medan han sade artigheter till lilla Maud. Han har likväl icke en skilling i hela vida verlden — det är en förvånande oförskämdhet — och ni vet att dylika orimliga saker bruka hända. — Låt höra, Maud, hvad för artigheter sade han dig? frågade min far. Jag var ond och svarade derföre modigt. — Hans artigheter voro ej riktade till mig utan till boningshuset, yttrade jag torrt. — Alldeles som det borde vara — till boningshuset naturligtvis. Det är i det och i egendomen som han är — Eh? är detta ert allvar? frågade min fader. — Hm; Austin, ni glömmer att Charlie är min brorson. — Det är sannt, men just derför .. — Derför kan jag i denna sak ej ha något annat intresse än ert och Mauds. Jag önskar honom godt, men han skall ej stoppa min lilla kusin och hennes förhoppningar i sin tomma ficka. Och detta ärzännu ett skäl, Austin, hvarföre du borde gifta dig. Du har intet öga för sådant, medan en förståndig qvinna skulle fatta allt med en enda blick. (Forts.)