Göteborgsposten – 18 juli 1865, sida 2

Hvilken besynnerlig, vacker liten gosse — ett riktigt hemlighetsfullt utseende. IIvilket rikt gullgult hår! Det är mycket väl gjordt — en fransk artist utan tvifvel. Och hvem är denne lille gosse? — Jag har aldrig hört det. Någon för hundra år sedan, förmodar jag. Men det finnes en målning nere i undra våningen som jag gerna vill fråga er litet om. — Oh! mumlade Lade Knollys ännu betraktande teckningen med ett drömmande utseende. — Det är en målning i kroppsstorlek af onkel Silas — jag måste göra er några frågor angående honom. Vid nämnandet af detta namn kastade min kusin en så plötslig oeh sällsam blick på mig att jag blef helt bestört. — Din onkel Silas, min älskade? Det är mycket eget, jag tänkte just på honom nu; jag undrade om denne lille sosse skulle kunna vara han. Den rörliga kusin Monica sprang med ett vaxljus i handen upp på en stol samt sökte i kanten af teckningen efter ett namn eller en dato. — Kanhända det står på baksidan, sade hon. För att undersöka detta tog hon ned taflan, och ganska riktigt fanns der, ej på baksidan af taflan utan på ramen, skrifna med runda italienska bokstäfver följande ord som nu knappt kunde urskiljas på det urblekta trät: Silas Aylmer Ruthyn, Atate viii. 15 May 1779. — Det är högst eget att jag aldrig hört nämnas hvem det skulle föreställa. Jag tror att om jag någonsin hört