Göteborgsposten – 15 juli 1865, sida 2

som begagnas till handelskontor af grosshandl. A. E. Bergman. Då polis jemte åtföljande biträden skyndsamt dit anlände med traktens brandpostkärra, funno de golfvet i rummet vara brinnande. Efter det golfvet blifvit besprutadt med vatten samt uppbrutet, blef elden inom förloppet af en timmas tid alldeles släckt, utan att några brandsignaler behöfde gifvas. Änledningen till eldsvådan anses hafva varit den, att hr Bergman jemte sin bokhållare kl. 6 föregående afton å kontoret uppbränt tvenne korgar med papper, dervid troligen något brinnande papper fallit på golfvet och antändt detsamma, obemärkt af dem. — Humlegårdsteaterns nyhet, De gamla ungkarlarne, öfvers. af Sardsous Les vieux gargons, tyckes, säger N. D. A., ej komma — — oe . . .att röna stor sramgång i Sverige, att döma efter första representationen. Tidn. säger: Felet härtill ligger ej hos de spelande, ty de utförde i allmänhet sina roller väl, men den id, som förf. i detta stycke vill framhålla, finner föga eller inga sympatier hos oss. Vi se här några gamla unskarlar, som framlefvat hela sitt lif endast för att sjelfva njuta och tillfredsställa sina passioner, obekymrade om sina medmenniskor, som anse qvinnans dygd endast för ett tomt, betydelselöst ord och som slutligen, trötta på lifvet, längta efter ett hem. Men då de icke kunna bereda sig sjelfva detta, anse de det beqvämast att söka det hos dem, som redan förstått att skaffa sig ett sådant. Hemmet är ej skapadt endast för de gista männen, utan för gamla ungkarlar, som, sedan de ledsnat på allt, der kunna finna trefnad-. Dessa äro deras åsigter. Men en och annan af dem är ännu i sin fulla kraft, passionen har ännu icke slocknat, den slumrar endast. De inträda i familjen under hvarjehanda förevändningar, såsom att insamla bidrag till brandskadade eller dylikt. Der blifva de med glädje emottagna, särdeles af damerna, som finna nöje i deras sällskap och tycka om förströelse i umgänget. Men dessa gamla egoister finna snart fruarne älskvärda, egna dem sin hyllning och fordra slutligen deras kärlek tillbaka. Detta är den vedergällning samiljefadern får röna för den visade gåstfriheten. Sådana äro de gamla ungkarlarne. Men detta är ej underligt, då de gifta männen predika dylika satser, såsom att när en man, som lefvat fort och njutit i fulla drag af lilvet, gifter sig med en ung oskyldig flicka, hvilken ännu icke läppjat på njutningens bägare, så bör han ej förundra sig, om hon ganska snart ser sig om efter någon annan, som mera lifligt delar hennes känslor och förstår att uppskatta hennes värde. Fruarne å sin sida tro att deras män ej mera älska dem, utan skänka andra den kärlek som dem tillkommer, under det de sjelfva kokettera för de gamla ungkarlarne och ej på minsta sätt söka att tillvinna sig och bibehålla sina mäns kärlek. Detta är i korthet pjesens moral, och det hedrar i sanning vår publik att ej skatta till parisarnes låga smak och prisa ett arbete, som blott går ut på att håna all tro på dygd och heder och som kränker familjen och hemmet. 1U— — T—.: