Göteborgsposten – 15 juli 1865, sida 2

na, som han tagit, uppskattades till ett värde af omkring 20 rdr, ehuru förlusten i sjelsva verket är oersättlig. Man misstänker att det är samme person, hvilken föru: begått åtskilliga tillgrepp af blommor, hvilka förut skett i trädgårdsföreningen. — Enkan Eva Andersson hade blifvit inkallad till poliskammaren derföre att hon förliden Lördag på torget tillgripit ett stycke kött om 9 skålpund. Som hon blef tagen på bar gerning, fann hon det ej vara lönt att neka utan bekände under mycken gråt. Det upplystes att en madam påstått det hon sett samma Eva Andersson äfven stjäla kött och fläsk vid andra tillfällen. — Ja, du har nog stulit på torget förut, anmärkte polismästaren. Hennes tårar torkade nu ögonblickligt. — Nej, jag tackar ödmjukast! förklarade hon med respektabel munvighet och mycket fräckt. Jug har alltid varit en ärlig menniska — inför Gud och menniskor! Målet förvisades till rådhusrätten. — Polske undersåten David Bjerlofsgorsky blef förliden Lördag häktad just som han njöt af den angenäma känslan att ha förflyttat hustru Fredrika Anderssons portmonnä ur dennas ficka och i sin egen. Ett par spanande poliskonstaplar hade observerat manövern och antastade honom genast. På honom anträffades dervid såväl den stulna portmonnåen med inneliggande penningar, 84 öre, som en annan, hvilken efter all sannolikhet äfven är stulen, enär den tyckes vara alltför dy bar för av egas af den tilltalade. Vid polisförhöret erkände B. tillgreppet, men förnekade enständigt att ha begått några flera sickstölder. — Häromdagen fick en person vid namn Carl Aug. Wilhan Börjesson pass att på fri fot afgå till arbetskaren a Waxholm. Han tyckte väl att vandringen var tråkig och beslöt derföre att skaffa sig någon förströelse. Till den ändan lade han sig i en råg i Flo församling och upphäfde så vilda och förfåä de rop att bönderna i trakten trodde det något okändt vildt djur hotade dem allesammans med en ond, bråddöd. Länsmannen underrättades, och i spetsen för en utvald skara tågade han att möta vidundret. Wille Börjesson anträffades slutligen i rågåkern, men visade sig spritt galen, hvadan han togs i förvar samt af länsmannen med sängskjuts affärdades. åtföljd af en skrifvelse, i hvilken länsmannen förklarar att han (Wille) vore spritt galen, tycktes vara rädd för allting och inbillade sig se hvarjehanda — mest soldater. Wilhelm Börjessons färd med sångskjuts slutade här på cellfängelset. Inställd inför poliskammaren sökte han göra troligt att han verkligen var tokig; men tycktes finna mycket nöje i att höra uppläsas länsmannens rapport, hvilken bevisade huru komplett hans komedi lyckats. — De voro lätta att lura, anmärkte polismästaren. Men nu skall du få åka som herre upp till Waxholm, ty det är ju dit du fått pass? — Ja, det är dit. Får jag åka gratis nu då? — Ja. Vestra och Östra Hisings häradsrätt. Vid urtima ting d. 7 d:s förevoro åter inför rätten förut refererade ransakningarne angående Benjamin Johansson, tilltalad för mord, samt angårnde hustru Anna Kristina Lorentzdotter samt hennes mans August Olssons död. personers hörande och sedan det blifvit upplyst, att let uppskjutits, omöjligen kunnat anträffas, utslag af hufvudsakligt innehåll, att häradsrätten, ehuru Benjamin Johansson, enligt ett vittnes berättelse lidne höst yttrat, att Maria Eriksdotter borde smajamin Johanssons enständiga förnekande kunde antagas, att han med berådt mod tagit Maria Eriksdotter af daga, men emedan han genom egen, frivilligt aflagd och af omständigheterna styrkt bekännelse var lagligen förvunnen att hafva i uppsåt att döda, men af hastigt mod, förösvat missgerningen, så dömdes Johansson till straffarbete på lifstiden; och skulle dessutom obduktionskostnaden gälldas af Benjamin Johansson. Utslaget underställdes Göta hofrätts pröfning; hvarefter både åklagaren och den dömde förklarade sig nöjda med utslaget. Johansson återsändes till cellfängelset för att afvakta hofrättens utslag. — Efter det åklagaren rörande undersökningen af Aug. Olssons döda kropp företedt protokoll och utlåtande af vederb. provincialläkare, hvaruti det fö rades temligen påtagligt, att Olsson dött af fo giftning och sannolikt att han sjelf på sådant sätt vällat sin död, förklarade såväl åklagaren som målseganden att ingen anledning vore förhanden det mera upplysning om de båda dödslallen kunde vinnas dre att kunna utreda, huruvida någon annan än Olsson betvingat honom det gift, hvaraf han aflidit. Häradsrätten förordnade att Olssons lik skulle begrafvas. — Enligt all sannolikhet kommer också hela denna sak att begrafvas i glömskans flod, huru önskligt det än vore, att det mörker skingrades som nu omgifver de olyckliga makarnes död. — Dessutom dömdes vid samma rättegångstillfälle tvenne ynglingar för tillgrepp å särskilda ställen och tider samt skadegörelse. Den ene, Edvard Andersson, erhöll för första resan stöld, till sammanlagdt värde af 15 rdr 75 öre, i förening med uppsåtlig skadegörelse å annans egendom, 6 månaders stra ffarbete, och förklarades medborgerligt förtroende förlustig i 5 år. Den andre, Gustaf Leonhard Hägg, bliktfäldes för enahanda skadegörelse och för snatteri, till värde af 8 — att böta 20 rdr till kronan. I det första af dessa mål afsades, efter ett par drängen Anders Eliasson, för hvars inställande mäoch efter hvad han self vidgått, en gång sistka kallt jern, likväl fann att det icke emot Ben