Göteborgsposten – 14 juli 1865, sida 1

Svedenborgare, så är det ja. Jag vet ej så noga hvad de tro. men hvar menniska vet att de äro ett slags hedningar, min älskade. Han gör väl ej en sådan af er också, min älskade? — Jag går till kyrkan hvarje Söndag. — Godt, det vur då väl det; Svedenborgare är en så ful benämning; och utom det äro de alla i fara att bli fördömda, min älskade, och det är en betänklig sak. Jag önskar verkligen stackars Austin hade hittat på något annat; jag ville mycket hellre ej ha någon religion alls och njuta af lifvet medan det varar, än välja en sådan som plågar mig här på jorden och kan förorsaka min fördömelse i en annan virld. Men några menniskor min älskade, ha en oemotståndlig smak för att vara olyckliga. Ha, ha, ha! huru allvarsam den lilla damen ser ut! Ni tror väl att jag är mycket elak? Säkert tror ni så, och ni kanske har rätt deri. Hvem förfärdigar era klädningar, min älskade? — Mrs Rusk, tror jag, gjorde denna klädning i ordning. Jag och Mary Quince skuro till den. Jag tror den är rätt vacker. Vi tycka alla ganska mycket om den. Det var någonting fantastiskt, om jag så får säga, i denna klädning och sikert var den mycket osmaklig, åtminstone om den bedömdes efter modejournalerna. På gamla kusin Monica Knollys, i hvars ögon Londonermoderna alltid voro vackra gjorde den synbarligen ett löjligt intryck ty hon föll i ett mycket hjertligt skratt; så att tårarne trängde ur hennes ögon och jag är säker om att mitt förvånade utseende och den värdighet jag iakttog