Jag var i hög grad öfverraskad öfver det goda lynne hvarmed han underkastade sig sin kusins fria tal. Dessa svartpanelade och målade väggar, detta besynnerliga, oregelbundna rum syntes mig verkligen just då ha utbytt sin dystra och allvarliga karakter mot någonting för mig obeskritligt mycket angenämare, oaktadt obehaget af den personliga kritik som den pratsamma ladyn behagade underkasta mig. Just i detta ögonblick kom kapten Oakley att förena sig med oss. Han var den första uppenbarelsen för mig af denna aflägsna fashionabla verld, om hvars glans jag allaredan läst någonting i det läsebibliotek som cirkulerade omkring i vår församling. Vacker, elegant, med nästan qvinliga drag och mjukt, vågigt, svart hår, mustascher och polisonger, var han från hufvud till fötter en riddare sådan jag ännu aldrig skådat eller kunnat göra mig begrepp om — en hjelte af ett annat species och från halfgudarnes region. Jag uppfattade ej då denna ögats köld och denna egendomliga krusning på den vällustiga läppen som var nog för att tillkännagifva den utsväfvande mannen. Men jag var ung och egde ännu icke den erfarenhet om både det goda och onda som först kommer med åren. Han var så vacker och talade på ett sätt som var alldeles nytt för mig och vida mera förtjusande än den konversation som fördes då jag tillfälligtvis var tillsammans med familjerna i grefskapet. (Forts.)