länga vackra händer och mycket 111 fötter. Huru gammal är hon? — Huru gammal, barn? sade min far öfverflyttanda frågan på mig. Hon återkom till mina ögon. — De ha den riktiga gra färgen — stora, djupa, vemodiga, mycket egendomliga. Och mycket vackra, langa ögonhar. Ni blir inskrifven i Skönhetsboken, min älskade, när ni kommer ut och alla poeterna skola skrifva verser till er lilla nästipp — Ja, en mycket vacker liten näsa är det! Här måste jag berätta till hvilken förvånande grad min far blef förändrad då han talade eller lyssnade till sin talföra kusin Monica Öfver hans ansigte kom ett skimmer, som, om det ej var glädje, åtminstone var ett bevis på att han kunde uppfatta glädjen hos andra. Det dystra och stränga hos honom var borta och det var tydligt att han upplifvades och njöt af sin bullersamma gästs oupphörliga infall. Huru sjukliga hans tankar och idder under hans vanliga ensamma lefnadssätt måtte hafva varit tror jag bevisas bäst af den märkbara förvandling som äfven denna skymt af menskligt umgänge åstadkom hos honom. Jag var ej något sällskap — barnsligare än de flesta flickor af min ålder och af vanan förtrogen med hans underliga sätt kunde jag ej afbryta en tystnad eller genom en oväntad fråga eller anmärkning tvinga hans tankar ur deras enformiga eller sorgsna riktning.