byggd, fast ej heller af svag kroppsbyggnad, egde hon nå gonting vänligt och godt i hela sitt utseende. Hon reste sig så litligt som en ung person och kom hastigt emot mig med ett omålcende på på sina läppar. Min unga kusin! utbrast hon och kysste mig på båda kinderna. Ni vet hvem jag är? Er kusin Monica — Monica Kuollys — som är mycket glad at få se er, fastän hon ej sett er sedan den tiden då ui ej var längre än den här pappersknitfven. Kom uu fram till lampan, ty jag måste betrakta er. Hvem är hon lik? Låt mig se. Lik er stackars moder, tror jag, min älskade; men ni har Ayl. merska näsan, ja, ej någon ful näsa alls, och riktigt god: ögon så sannt jag lefver! Ja helt visst någonting som på minner om hennes stackars mor — ej en smul lik er Austin. Min far gaf henne en blick, som uttryckte mer skäm än jag någonsin sett i hans ansigte och yttrade: — Så mycket bättre, Monica, eller hur? — Det var ej jag som skulle säga det; men ni vet Austin, ni har alltid varit ful. Huru sårad och förargac den lilla flickan ser ut! Ni får ej bli ond, ni lillla loyale Hicka, derforo att kusin Monica säger sanningen. Papps har varit och skall förbli ful i alla sina dagar. Kom hit käre Austin, och säg henne att det är sannt. — Hvad! vittna emot mig sjelf! Det är ej engels! lag, Monica. — Nåväl, kanske ej; men om barnet ej vill tro sins egna ögon, huru skall hon då kunna tro mig. Hon ha