Göteborgsposten – 13 juli 1865, sida 1

— Ack ja, m:me svarade jag leende. Jag har nämnt det två gånger sedan ni kom hit. — Och hon vara slägt till er. — Hon är pappas kusin. — Ni vara så snäll presentera mig? Skulle så gerna vilja det. — Helt visst, m:me. ej skola glömma det? — Oh, nej visst icke. M:me påminde mig två eller tre gånger under aftonens lopp om mitt löfte. Hon var mycket angelägen härom. Men vi lefva i en verld af missräkningar, insluenza och reumatism, och nåsta morgon låg m:me utsträckt på bädden bekymmerslös om allt annat ån flanell och skölerthå. M:me var desolbe; men hon kunde ej lyfta hufvudet. Hon blott mumlade en fråga. — Huru länge lady Knollys stanna qvar, min dyra Maud? — Några få dagar, tror jag. — Ack huru olyckligt! kanhända i morgon skall vara bättre. Ah! mitt öra. Opiiextrakten, dyra barn! Och så slutade vår konversation för denna gång och m:me begrafde sitt hufvud i sin röda gamla kasimirschal.