Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 1

röst en gammal besynnerlig fransk ballad om en dam som biifvit begåfvad med — ett grishufvudDenna ballad sjöng hon helt och hållet. Ju mera angelägen jag syntes om att fortsätta vägen, dess mera troligt var det att hon skulle dröja. Jag visade derföre inga tecken till otålighet, och jag såg henne rådfråga sitt ur under sin obehagliga sång samt kasta en listig blick åt det håll vi skulle gå, liksom väntade hon någon. Då m:me sjungit så mycket hon hade lust till, reste hon sig och började under tystnad gå framåt. Jag såg henne liksom förut en eller ett par gånger kasta blickar mot en by som låg framför oss något till venster, och från hvilken röken hängde likt en dimma öfver kullen. Jag tror att hon observerade mig, ty hon frågade: — Hvad är det för en rök derborta? — Det är Trillsworth, m:me; det är en jernvägsstation der. — Oh, le chemin de fer så nära! Det trodde jag cj. Hvart gå den? Jag sade henne det, och åter uppstod en paus 1 samtalet. Scarsdalekyrkan företer en vacker och egendomlig anblick. Den sakta sluttande beteshagen sänker sig plötsligt i en bred dal, uti hvars sköt ruinerna af en liten klosterkyrka, omgifna af några väldiga träd, resa sig vid sidan af en klar, slingrade bäck. Kråknästena hängde öfvergifna i träden; foglarne voro på furagering långt borta från sina bon. Äfven boskapen hade lemnat platsen. Det var sjelfva ensligheten.