Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 1

fransk qvinna madamasel — det var den gemensamma benämningen för dem alla. Denna hade han ej träffat någonsin förr, som han kunde erinra sig. Han tyckte alltid om att se dem, emedan de låta de unga handla af honom. Denna förbehållsamhet och glömska voro högeligen besynnerliga, och hvarken mrs Rnsk eller Catharina Jones offrade sex pence på honom, — han var en enfaldig stackare eller någonting ännu värre. Utan tvifvel hade mime mutat honom. Men sanningen, liksom mord, träder en gång i dagen. Tom Williams stalldrängen, hade sett henne då hon var allena med krä maren. Under förebärande att se på hans lager hade hon ansigtet nästan begrafvet i hans sidenoch linnevaror, talade oupphörligt och så fort hon kunde och släppte penningar, såsom han förmodade, under ett tygstycke i krämarens låda. Emellertid gingo m:me och jag öfver den vida betesmarken som ligger mellan Knowl och Scarsdalekyrkan, Sedan värt besök i skogen hade hon ej pågat mig så mycket som förut. Hon hade verkligen varit mer än vanligt tankfull, föga meddelsam och besv ärade mig nästan ej alls med franska och andra läroämnen. En promenad var en af våra dagliga vanor. Jag bar denna gång i handen en liten korg, med några smörgåsar, hvilka skulle utgöra vår frukost då vi hunno fram till det vackra lilla landskap på omkring två mils afstånd till hvilket vi gingo. Vi hade begifvit oss ut litet för sent; m:me blef ovanligt trött och satte sig ned att hvila på en stötta innan vi hunnit halfvägs. Här uppstämde hon med otreflig