Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 1

M:me drog ett långt andedrag och smålog. — Kom ned, kom ned, barn; kom ned på kyrkogården. I den mån som vi stego ned för sluttningen och scenen blefvo m:mes lifsandar allt mera lifliga. Se sådan massa grasstenar — cen, två hundra. Älskar ni ej de döda, barn? Jag lära er att älska dem. Ni skola se mig dö här i dag, för en halftimma, och vara bland dem. Sådant jag tycka om. Vi voro nu vid stranden af den lilla biicken, och omedelbart på andra sidan låg kyrkogården. På några stenar som voro nedlagda i strömmen på kort afstand fran hvarandra kunde man komma öfver densamma till kyrkogarden. — Kom nu! ropade mime, vi vara tätt intill dem. Ah! ca ira, ga ira, ca ira! Kom öfver fort! Jag vara m:me la Morgue — mrs. Likaledes! Jag presentera er för mina vänner, monsieur Cadavre och monsicur Squclette. Kom, kom, lilla menniskobarn, låt oss leka. Ouaah! Hon slutade sitt tal med ett slags ohyggligt tjut och sköt tillbaka sin hufva och sin peruk så att hon helt och hållet visade sitt stora skalliga hufvud. Hon skrattade högt och syntes verkligen fullkomligt vansinnig. — Nej, m:me, jag vill ej gå med er, sade jag, med en våldsam ansträngning frigörande min hand och dragande mig två eller tre steg tillbaka. — Icke vilja gå in på kyrkogården! Ma foi, hvilken mauvais gott! Men se, vi allaredan i skymningen. Solen snart gå ned; hvar vill ni vara, barn? Jag ej skola dröja länge.