Göteborgsposten – 11 juli 1865, sida 2

samma obegripliga sätt alltjomt i mitt öra. Jag vred omkring nyckeln, dörren gick upp helt sakta, och derinne stod min fader; hans ansigte var hvitt och förvridet, och hans blick stirrade oafvändt på mig. Han ropade med förskräcklig röst det enda ordet Död!. M:mes vaxljus slocknade och i samma ögonblick vaknade jag med ett anskri, i mörkret — ännu föreställande mig vara i biblioteket. En hel timma derefter låg jag i ett hysteriskt tillstånd. Hvarje liten obetydlighet som rörde m:me gaf ämne till liflig diskussion mellan tjensteflickorna. Mer eller mindre öppet hatade de och fruktade henne nästan alla. De föreställde sig att hon försökte ställa sig på god fot med husbonden, och att hon derefter skulle drifva mrs Rusk ur huset kanhända usurpera hennes plats — och så få dem alla i sina garn. Jag förmodar också att den hederliga lilla hushållerskan ej sökte betaga dem denna misstanka. Vid denna tid erinrar jag mig att en krämare besökte Knowl. Det var en man med ett besynnerligt, zigenaraktigt utseende. Jag och Catharina Jones voro på gården då han kom och satte ned sin packning på den låga balustraden vid dörren. Han hade alla möjliga slags varor — band, bomullsoch sidentyger, strumpor, spetsar och äfven oikta juveler. Just när han började sin exposition — en intressant sak i ett stilla landthus — kom m:me ut på gården. Han grinade ett igenkännande och hoppades madamasel mådde väl och Åväntade ej att få se henne här. (Forts.)