tandredskapen hade förvarats på vinden och der ppbrunnit. Värdshusidkaren Lundahl betviflade att någon randredskap funnits, då han aldrig sett sådan i uset. Andre befälhafvaren vid stadens brandkår hr A. indgren, som var vid undersökningen närvarande, ntygade att vid den af honom år 1863 verkställda esigtningen brandredskapen varit i ordning, samt att Iden enligt hans åsigt måste ha uppkommit genom nläggning. Värdshusidkaren Carl Jonsson hade förlorat för nkr. 150 rdr värde af sitt oassurerade lösörebo. Värdshusidkaren C. Lundahl hade sitt lösörebo örsäkradt i Skandia för 8,000 rdr. En del af detamma uppbrann, men assuransen betäcker mer än äl förlusten. Handl. C. Ahlgren hade sin lösegendom försäkad i Phoenix för 5,000 rdr. Allt hvad af densamma anns förvaradt å vinden brann upp. Af de upplysningsvis hörda personernas berätteler framgick, att elden utan tvifvel blifvit anlagd i lågra skrubbar i den ena af trapporna som ledde upp ill vinden. Några af dessa skrubbar voro olåsta och så äfven den, i hvilken elden först synts. Ingen hade sent på aftonen sett någon främmande eller okänd person i gården. Det uppbrunna huset hade varit så bofälligt, applyste hr Lundahl, att då en ahlbonde trampade någonstädes på vindsgolfvet gick foten tvärs igenom brädan. Målet uppsköts på fjorton dagar, och skulle husegaren vid nästa undersökning iakttaga personlig inställelse. — Förl. thorsdag hölls polisförhör med arbetskarlen Abraham Börjesson, boende i Vestra Haga, rörande ott ar honom tisdagen d. 4 d:s å hamnegendomen Sågen rbetskarlen Johannes Larsson föröfvadt e våld, bestående deruti att Bö on med knij son tvenne sår, hvaraf det ena är af lifsäffenhet. karebetyg som inför poliskammaren söreteddes härom innehöll att af de L. tillfogade sår var det na 1 tum långt, s. djupt och beläget bakom venstra t; det andra deremot gick tvärsöfver nacken i hårästet, var 5 tum långt och hade genomträngt hud och muskler så att pulsådror blifvit afskurna, hvadan detsamma med fara för Larssons lif. Åklagaren upplyste vid förhörets början att Larsson, som genast efter tilldragelsen blifvit intagen att vårdas å Carl Johans församlings sjukhus, nu befann sig sämre. Abraham Börjesson, tillfrågad om hvad som gifvit honom anledning till dådets begående, berättade att under det han och Larsson jemte en tredje person vid namn Lars Skarin varit sysselsatta med att äta widdag på ofvannämnde ställe, der de hade arbetat, kom en gosse och rörde om i några dem tillhöriga kläder. I on jemte Lars Skarin, vanligen SotareLars kallad, gingo då fram och skuffade undan gossen Johannes Larsson tog dock parti för denne och tilldelade Börjesson en örfil. Börjesson hade då gifvit L. ett slag igen, dervid han, såsom han påstod, ej erinrat att han hade en knif i handen. — Det måtte du ej ha erinrat hvarken första eller andra gången du slog till honom, yttrade härvid polismästa Börjesson svarade härpå att han ej visste sig ha gilfvit I. mer än ett slag. Han syntes taga polismä starens aumärkning, att L. sannolikt komme att aflida af de sår B. tillfogat honom, temligen trankilt. Åtskilliga personer, hvilka varit närvarande vid uppträdet, voro inkallade för att meddela upplysningar och öfverensstämde deras uppgifter i det närmaste med den berättelse Börjesson afgifvit om förloppet. Ingen af dessa personer sade sig dock ha märkt om B. haft någon knif i handen vid tillfället. Ett vittne berättade att Larsson, som fallit efter det honom af B. tilldelade slaget, härvid utropat: det är just v.ckra kamrater som slåss med sten. Den vidare ransakningen i målet öfverlemnades till Säfvedahls adsrätt, och förklarades Börjesson, i anseende dertill att Larssons lif sväfvar i fara, skyldig att träda i häkte. ———— — zrö tillfogat Ti farlig bes Det —