Göteborgsposten – 10 juli 1865, sida 1

— Jag vill ej gå in i skogen, m:me! — Och af hvad skäl? — Stackars mamma ligger begrafven der. — Är der grafhvalfvet? frågade m:me ifrigt. Jag jakade. — Min ära, präktigt skäl! Ni säger emedan stackars mamma begrafven der vill ni icke nalkas. Nå, barn, hvad skulle gode monsieur Ruthyn säga, om han hörde sådant? Ni väl icke vara så hårdhjertad, och jag dessutom är med er. Allons! Låt oss gå — blott liten del af vägen. Jag gaf efter ehuru alltjemt med motvilja. Det var en gräsbeväxt väg, till hvilken vi snart hunno fram, som ledde till den dystra byggnaden, och vi stodo inom kort framför denna. M:me de la Rougierre syntes mycket intresserad. Hon satte sig ned på en liten bänk midtemot grafhvalfvet i sin mest smäktande ställning med hufvudet stödt mot sina fingorspetsar. — Hur mycket dystert! — hur högtidligt! halfhviskade m:me. Hvad vacker graf! Hvad sorgligt, dyra barn, måste ert besök här, ihågkommande cn så god maman. Der är en ny inskription — är den icke ny? Så syntes den verkligen vara. — Jag är trött. Kanske ni vill läsa den högt för mig ... långsamt och högtidligt, min dyraste Maud. (Forts.)