Göteborgsposten – 8 juli 1865, sida 2

nart gifves omigen och för andra gången. — 7; : lkättegangsoch Polissaker. Poliskamemaren. Förhör hölls sistl. Tisdag med arbetskarlen Joh. Pettersson och dennes fästeqvinna Betty Svensson, hvilken d. 18 sistl. Juni framfödt ett barn, som selermera aflidit och hvilket synes vid sitt första inträle i lifvet ha varit utsatt för att omedelbarligen få letta samma lif förkortadt. Biomstandigheterna vid denna tilldragelse äro alltför motbjudande, för att vi skulle kunna här meddela dem. Må det vara nog att nämna, det isynnerhet fadren till barnet omedelbart efter dess födelse iakttagit ett uppförande som öfver honom kastar en mörk skugga. Målet uppsköts på åtta dagar, på det att barnets lik skulle hinna obduceras. — Arbetskarlen Martin Emanuel Persson stod 1 Tisdags häktad inför poliskammaren, för att svara för några alltför djerfva försök som han förl. Lördag gjort att på skilda håll komplettera sin garderob. Han hade nemligen denna dag lyckats att obemärkt af skomakare Lindgrens falköga från det bord, der denne på salutorget tillhandahöll allmänheten alstren at sin konstflit, tillegna sig ett par nya stöflor, värda 10 rdr. Vidare hade han hos en handl. Johansson lagt sig till en rock och hos handl. Walther (liksom den sistnämnde i besittning af en bod i bazaren) en väst. Skomakaren Lindgren berättade vid förhöret huruledes han plötsligt funnit sig beröfvad sina stöflor, utan att han hade ringaste aning om hvem som lågt sig till desamma, En person som var norrifrån och bodde hos Lindgren kom dock på aftonen med den glädjande upplysningen att en land man till honom, med hvilken han nyss samspråkat, hade ett par nya, förmodligen stulna stöflor. Dessa antogos vara just de som Lindgren förlorat. Lindgrens hustru anmälde på Söndagen stölden i polisen, men då hon sade sig der ha fatt det svaret att polisen Kö kunde störa sin sabbatshvila genom att till någon åtgärd mottaga dylika anmälningar, beslöt Lindgren att sjelf taga saken om hand. Och så begaf han sig jemte hyresgästen norrifrån på spaning ut åt Majorna, der den förmodade tjufven skulle vistas. Lindgrens ihärdighet och mod kröntes också med den rikaste framgång. Han och hans följeslagare hade ej gått långt förrän de fingo se den misstänkte gående emellan tvenne vänner och uppsträckt i ett par stöflor, som Lindgren i första ögonkastet såg vara alltför geutila för mannen och i det andra igenkände såsom sina egna Lindgren trädde nu fram till tjufven och yttrade, utan tvifvel i samma högtidliga afmätta ton som utmärkte hans uppträdande inför rätta: — Ursäkta mig, min vän, hvems stöflor är det du har? — Det a-angår dig icke! berättade Lindgren ha varit svaret på den onekligen under andra sorhållanden mycket närgångna frågan. Ett gräl uppstod sedermera, under hvilket tjufven visade sig åså trilsk och elak, som helstX. — Emellertid ropade Lindgren på polis? frågade polismästaren. — Ne-ej bevars, det behöfde jag ej, ty innan jag visste ordet af kommo poliserna omkring mig som en gnara. Det var ett ingenting för dem att uträtta den saken Efter detta erkännande åt polisen börjades förhöret med den tilltalade, under det att Lindgren bjöd de kringsittande på snus. Den tilltalade, hvars namn var Martin Emanuel Persson, har förut undergått sexton månaders straffarbete för edsörebrott. I denna bestraffning hade ven blifvit inbegripen bestraffningen för en häststöld som P. begått, men hvilken han lyckats rubricera så, som hade han endast olosligen lånat hästen af sin husbonde. i pästod att han köpt såväl stöflarne som de från handl. Johansson och Walther stolna kläderna (hvilka vid sedermera föreragen visitation anträffats i hans bostad) på torget af madamer. Ja har aldrig varit beskylld för tjusnad, tillade han. — Men tilltalad ändå! utbrast Lindgren med högtidlig och förkrossande ironi. Målet uppsköts. — Fortsatt ransakning hölls i Tisdags med häktade Emanuel Jansson, tilltalad för att mot slagtaren Pryngelsson ha aflossat ett skott, hvilket sedermera hade dennes död till följd. Jansson åhörde till det yttre fullkomligt lugn nyheten om den olyckliga utgången af Bryngelssons lidande samt förklarade att B. sjelf skjutit sig. tminstone vore han, Jansson, oskyldig. Polismästaren gjorde honom uppmärksam dels derpå att han icke förr än nu, sedan B:s död blifvit bekant, vågat direkt påstå att B. sjelf tagit sitt lif, dels på det orimliga och omöjliga i att B. skulle skjutit sig på sätt som sket. J. vidhöll likväl sin uppgift och talade om de anfall af delirium som B. varit underkastad Pigan Anna Stina Johansson stod jemte ctt par andra personer utanför svalen till Bryngelssons hostad, då de fingo inifrån höra ljudet af ett skott. Bäåe son och Jansson kommo då s samtidigt ut, den gande om någon gått ut rummet och bedjande att man skulle gå och se efter om ej hustrun sprungit ned på gatan. Detta är tredje gången hon stått elter mitt liff, yttrade han. — Ingen mera än Bryngelsson och Jansson fanns då skottet aflossades inne i rumm t, ty ingen fanns der elterät och ingen hade gått ut genom den enda utgång söm fanns — den till svalen der vittnet stod. Då B. sedermera åtföljd af J. gick till sjukhusct, yttrade han till hustrun, som under tiden hemkommit: Tack skall du ha, Lotta; jag tror ändå ingen annan än dig om det !X g 8