Göteborgsposten – 8 juli 1865, sida 1

JVM Ve Pen 1 MG Ovullud afbrott i stålpennornas eviga raspande på de glatta papperssidorna, men snart ha de sista tonerna af den lifliga musiken förklingat och affärslifvet har återtagit sin gilla gång; det skall vara krig på allvar som skall kunna förorsaka någon rubbning deri, och derifrån ha vi då tills dato lyckligen blifvit förskonade. I Onsdags var det ovanligt lifligt i Trädsgårdsfsöreningen, der det eljest några veckor bortåt varit skäligen tråkigt och folktomt. Det var också första gången på långan tid som man der haft tillfälle att lyssna till musikens toner och då dessa till på köpet utgingo från vår goda orkester, var det klart att värden på stället den aftonen skulle ha mera skäl till belåtenhet än under föregående både dagar och aftnar. Härtill kom att norska kadettkåren samma dag anländt hit och parken hvimlade också af raska guter, hvilka ådrogo sig mycken uppmärksamhet genom sin ståtliga hållning och sin smärta och smidiga växt. Det låg ett vackert drag af gryende, ja, hos många fullt utsprucken nordisk kraft öfver den solbrända och raska ynglingatruppen. Bom! bom! ljöd det samma afton från exercisheden. Det var årets andra beväringsklass som då hade sin slutöfning och som dymedelst hos mången uppväckte slumrande Tångahedsfantasier. Denna beväringsklass, som under exercistiden utmärkt sig för ett städadt och ordentligt uppförande, har äfven inom sina leder haft en ganska god sångkör, och mången som på morgnar och eftermiddagar, då truppen tågat ut till sina öfningar, på afstånd hört de lifliga tonerna af någon af våra populära marscher sjungas och icke skrålas, har säkerligen brytt sin hjerna med funderingar öfver hvarifrån de egentligen kommit. Men se, nu vet han det! Thalias hemvist, som åtminstone nu någon tid uppfyllt sin bestämmelse att vara ett värdigt konstens tempel, har också kunnat fägna sig at att under veckans lopp ha lockat ett, relativt till årstiden, ganska vackert antal af en annan gudinnas, Floras, beundrare såsom gäster inom sina murar. Och gästerna ha blifvit så väl undfägnade, att de både hjertligen och ljudligen tackat för maten och icke heller varit sena att förskaffa sig invitationskort till nästa tillställning. Det har också varit idel godsaker som man bjudits på, ofta kanske nog mycket fransyskt konfekt, men ändå så aptitligt och framför allt, med högst (å undantag, flygande färskt. Ingen gammal förlegad skåpmat, ingen hårdsmält tysk rappakalja, späckad med blytunga infall eller kryddad med osmakliga plattityder. Och så oändligen väl serveradt sedan; det märks nog att det är kungliga kockar! För att icke längre tala i kulinariska bilder, en sak är viss, den nemligen, att det intryck som den lilla truppen gjort på vår publik varit ytterst fördelaktigt, och att äfven den inbitnaste Gaudelian, posito att han verkligen har konstsinne och — förstår svenska, med nöje skulle byta bort både Tannhäuser och Profeten för en sådan dramatisk konstnjutning, som Thorsdagens representation af Ombyten erbjöd. De få, beklagligen alltför få, representationer som ännu återstå under sällskapets sejour härstädes, skola säkerligen också flitigt besökas, ty — med all möjlig aktning för efterkommande — ett verkligt godt och fulländadt spektakel torde man dädanefter, på denna sidan nästa sommar, icke komma i tillfälle att bevista — i den lokalen åtminstone., Vi ha från en insändare fått emottaga nedanstående godbit: Uti ett visst reglemente, förlidet år fastställdt af Konungens Besfallningshafvande, sinnes en viss paragraf, som förbjuder vissa qvinliga individer att 4i fönstren eller Ågenom en utmärkande utstyrsel ga sig uppseende. Ett brott emot denna paragraf föregår dock dagligen midt för våra ögon, i huset N:o 31 vid Ö. Hamngatan, hvarpå det icke torde vara ur vägen att fästa Polisens uppmärksamhet. Inom ett af de kolossala fönster, hvarpå denna gata är så rik, visar sig nemligen, åtminstone hvarje söckendag, ifrån kl. s f. m. till sent på afton, ett qvinligt väsende, som ostridigt genom utmärkande klädedrägt söker ådraga sig allt möjligt uppseende. Man kan ej neka att hon är klädd med elegans och smak, men det utmärkande4 kan icke bortresoneras. Hon bär olika drägter, dag från dag, den ena dyrbarare än den andra, ja, jag tror nästan hon vexlar flera gånger om dagen. Sålunda utstyrd står hon och svänger sig inför Allmänheten, utan ringaste blyghet. Man skulle visserligen knappast kunna kalla henne en kokett, ty minspelet är icke förledande, snarare stelt, men de tylliga kinderna, af mjölk och bär, de blanka, bruna ögonen och den högst moderna hårklädseln, tillsammans med en ståtlig figur och ypperlig hållning — allt detta kan icke fela att ådraga sig de förbigåendes uppmärksamhet, och det är just detta hvaröfver vi klaga. Den som ofta nödgas passera trottoaren förbi detta hus, finner den nemligen ständigt så upptagen af stationära personer, att man nödgas göra en lång omväg utåt kanalen. Den skådelystna folkhopen utgöres dock, besynnerligt nog, nästan uteslutande af fruntimmer. Den manliga delen af befolkningen plagar väl eljest vara framme med sin granskning och sitt omdöme, så snart frågan är om en vacker dam. Men här är det hufvudsakligen qvinnor som stänga passagen. Fenomenet torde knappast kunna förklaras ensamt genom ådra