Göteborgsposten – 7 juli 1865, sida 2

gudsfruktan hos mig misstankan om att densamma utgjorde en djup kontrast mot hennes verkliga känsla, en misstanke som gjorde att jag fruktade henne ännu mera; det var dock blott en misstanke — jag kunde ej vara viss derom. Vår rektor och adjunkten, infor hvilka hon visade sig mycket from och hvilka hon rådfrågade rörande min kristendomsundervisning, hade en mycket hög tanka om henne. På offentliga platser bevisade hon sin tillgifvenhet för mig så i ögonen fallande som möjligt. På samma sitt hade hon öfverläggningar med min far. Hon gjorde alltid ursäkter derför att hon rådfrågade honom rörande min läsning och anförtrodde honom huru mycket hon led af min ohörsamhet och mitt elaka lynne. Sjelfva faktum är att jag var fullkomligt lugn och undergifven. Men jag tror att hon hyste en önskan att bringa mig till ett tillstånd af det mest krypande beroende. Hon hade sina planer om herravälde öfver hela huset, tror jag nu, värdiga den infernaliska slughet jag stundom ansåg henne ega. Min far kallade mig in i sitt arbetsrum en dag och sade till mig: — Ni borde ej förorsaka den stackars m:me så mycket lidande. Hon är en af de få personer som hysa intresse för er; hvarföre skall hon så ofta ha att beklaga sig öfver ert dåliga lynne och olydnad? hvarföre skall hon vara nödsakad att begära min tillåtelse att straffa er? Var icke rädd, jag skall ej medgifva det. Men hos en så ömhjertad person bevisar det mycket. Tillgifvenhet kan