Göteborgsposten – 7 juli 1865, sida 2

jag cj råda öfver — respekt och lydnad kan jag — och fordrar att ni visar m:me båda. — Men, sir, sade jag, upprörd öfver den stora orättvisan i denna beskyllning, jag har alltid handlat noga efter hennes föreskrifter och har alldrig sagt ett vanvördigt ord till m:me. — Jag tror ej, barn, att ni sjelf är den bästa domaren härutinnan. Gå, och rätta ert uppförande. Med en missnöjd blick pekade han på dörren. Mitt hjerta svällde af en känsla af oförrätt, och när jag uppnådde dörren vände jag mig om för att säga ännu ett ord, men jag kunde ej utan brast i tårar. — Så — gråt icke, min lilla Maud — låt oss blått rätta oss för framtiden. Gå nu, mitt barn. Han kysste mig på pannan och sköt mig sakta ut genom dörren. I skolrummet hemtade jag 1.1 och förebrådde m:me med en viss värma för hvad hon sagt till min far. — Hvilket elakt barn! klagade m:me och riktade salvelsefullt sina ögon mot höjden. Lis högt dessa tre — ja, dessa tre kapitel ur bibeln, min dyra Maud. Dessa kapitel egde alls ingen särskild tillämplighet för tillfället. Då de voro genomlästa sade m:me i högtidlig ton: — Nu ni skola gå igenom och lägga på minnet denna vackra bön för hjertats ödmjukhet. Det var en lång bön och jag fullgjorde mitt åliggande i ett i hög grad uppretadt sinnestillstånd. Mrs Rusk hatade henne. Hon påstod att hon stal