Mr Branston vände derefter tillbaka från fönstret, gjorde halt framför mig med en djup bugning samt yttrade med ett frågande uttryck i sin ton: — Ursäkta, men hon säger hon är guvernanten. — Guvernanten! Ivilken guvernant? Branston var för väl uppfostrad för att småle och yttrade tankfullt: — Kanske jag gjorde bäst i att fråga husbonden? Härtill samtyckte jag och den tjocke taffeltäckaren skred med värdig hållning bort mot biblioteket. Jag stod andlös i salen. Hvarje flicka vid min älder känner huru mycket är berocude af en sådan tilldragelse. Jag hörde äfven mrs Rusk efter nagra minuter komma ut, som jag tror från min fars arbetsrum. Hon gick hastigt och mumlade någonting 1 skarp ton för sig sjelf. Jag skulle ha varit glad att få tala ett ord med henne; men jag förmodade att hon var uppretad och cj skulle sagt något som kunde tillfredsställa mig. Hon kom emellertid ej fram till mig, utan gick blott tvärs öfver salen med sin snabba, beslutsamma gang. Var det verkligen en guvernant som anländt? Skulle denna uppenbarelse som gjort ett så obehagligt intryck på nig få befalla öfver mig — sitta ensam med mig och beständigt plåga mig med sina mörka blickar och sitt gälla sladder? Jag var just i begrepp att gå till Mary Quince för att få veta någonting bestämdt, då jag hörde min fars ster närma sig från biblioteket; jag gick derföre tillbaka in i salen, men med beklämdt och klappande hjerta.