nes läger näst intill klockrummet — hon skall få höra klockan slå emellanåt, tänker jag. Ni såg aldrig en sådan syn. Den stora långa näsan och hennes insjunkna kinder, och oh! en sådan mun! Jag blef riktigt rädd — ja det gjorde jag, miss. Den goda Mary Quince som njöt af mrs Rusks satir, ett vapen som hon sjelf ej förstod sig på att begagna, utbrast nu i ett högljudt gapskratt. — Nå så tyst då, Mary. Hon är mycket angenäm — ännu — alla nykomna äro det; men hon fick ej många komplimenter af mig, miss — nej, alldeles inte. Jag undrar hvarföre hederliga engelska flickor ej kunna antagas till guvernanter i familjerna, i stället för de der sladdrande, eländiga slamsorna? Herran förlåte, mig, tror jag into de alla äro lika. Nästa morgon gjorde jag bekantskap med m:me de la Rougierre. Hon var en oerhördt storväxt qvinna, klädd i rödt siden med en spetsmössa på hufvudet och stora slätor af svart hår, för tjocka och svarta kanhända för att alldeles naturligt öfverensstämma med hennes bleka och sjukliga hy, hennes insjunkna kinder och de fula skrynklor som i mängd voro dragna omkring hennes ögonbryn och ögonlock. Hon smålog, hon nickade och granskade mig derefter en god stund under tystnad med en ihärdig, listig blick och ett egendomligt, elakt småleende. — Och huru heta — hvad vara mademoiselles namn? sade den stora qvinnan. — Maud, m:me. — Maud! — det var ett vackert namn, Eh! bien