Göteborgsposten – 6 juli 1865, sida 1

— Oh! nej, nej, nej — icke nu, sade jag motsträfvigt och i högsta grad förskräckt. — Hem, menar jag, lilla flicka. Vi kunna icke gå till den plats jag beskrifvit. Vi kunna endast komma dit genom dödens port, hvilken vi alla närma oss, unga och gamla, med säkra steg. — och hvar är dödens port? frågade jag i en slags hviskning under det vi gingo framåt och jag stadigt höll honom i handen samt förstulet blickade honom i ansigtet Han smålog sorgset och sade: — När för eller senare den tiden kommer, då Hagars ögon blifva öppnade i vildmarken och hon skådar vattenkällan, så skall hvar och en af oss se den porten öppen framför oss och träda in och blifva vederqvickt. Under en lång tid efter denna promenad var jag myc: ket nervsvag, mest tillfölje af det förskräckta sätt hvarp: mrs Rusk upptog min berättelse. Med mot höjden rikta: de händer och ögon och ett ansigte som utvisade huru allvarsamt hon tog denna sak, utropade hon i vredgac ton: jag förundrar mig öfver er, Mary Quince, som låti barnet gå ut i skogen med denne mörksens man. Det va en nåd af honom att han ej visade henne djefvulen sjel eller skrämde henne från förståndet på detta ensliga stille Om dessa Svedenborgare kände jag emellertid ingen ting mera än jag kunde inhemta af den beskedliga mrs Ruskes mycket otillförlitliga yttranden om dem. Två elle tre af dem kommo under denna tidiga period af mitt lif lika figurer i en lanterna magica, inom den mycket in skränkta krets hvari jag rörde mig. Jag försökte en gån;