Göteborgsposten – 5 juli 1865, sida 2

Här nämnde han ett namn som jag tror måste ha varit Svedenborgs efter hvad jag sedermera förnam om hans läror och uppenbarelser; med visshet vet jag endast att det för mig lät som namnet på en trollkarl i en vacker saga. Jag föreställde mig att han lefde i skogen som omgaf oss och började blifva rädd då han fortsatte. — Men Svedenborg ser öfver det och genom det och har sagt mig allt som intresserar oss att veta. Han säger att er mamma icke är der. — Hon är borttagen! utropade jag, störtande upp och med tåreflödande ögon blickande mot den byggnad som jag ej vågade nalkas. Oh! är mamma bortförd? Hvar är hon? Hvart ha de fört henne? Omedvetet yttrade jag nästan samma fråga, som den med hvilken Maria, Kristi moder, vid gryningen af denna betydelsefulla morgon då hon stod vid den toma grafven tilltalade den gestalt som stod henne nära. — Din mamma lefver, men för långt bort för att kunna se eller höra oss; men Svedenborg kan se och höra henne och omtalar för mig allt hvad han ser, alldeles som jag nyss omtalade för dig om de små gossarne och hyddan och träden och blommorna, hvilka du ej kunde se men hvilka du trodde på när jag omtalade dem för er. Så kan jag äfven nu förtälja er något; och som vi båda, enligt hvad jag hoppas gå till samma plats, alldeles som vi gingo till träden och hyddan, skall du säkert med egna ögon se huru sann den beskrifven är som jag gifver. (Forts.)