Göteborgsposten – 5 juli 1865, sida 2

2 —— min syn och min historia voro fullt sanna; men kom med, mitt barn, vi ha ännu längre att gå. Vi gjorde en lång vandring genom skogen — densamma på hvilken jag nu på afstånd blickade. Allt emellanåt lät han mig sitta ned och hvila, hvarvid han på ett begrundat sätt berättade någon liten historia, hvilken äfven för mitt barnsliga sinne innebar en tydlig andlig mening, men långt aflägsnad från hvad den hederliga mrs Rusk brukade förklara för mig hemtadt ur evangeliernas farabler och på visst sätt oroande i dess obestämdhet. På detta sätt underhållen följde jag, ej utan en liten fasa, min mystiske lille flugsnäppare genom den mera öppna trakten, tills vi helt oväntadt i djupa skogen stötte på ett grått, med pelare försedt tempel, med en sluttande piedestal af mossbeväxta trappsteg — med ett ord den ensliga graf, i hvilken jag morgonen förut sett stackars mamma lagd. Vid denna syn öppnades åter källorna till min sorg och jag utropade med tärfulld röst: Oh! mamma, mamma, lilla älskade mamma! och så gingo vi framåt, jag gråtande och hästigt roande på henne som för alltid var förstummad. Några tiotal steg frun grafven stod en bänk af sten. — Sitt ned vid min sida, mitt barn, sade den allvar lige mannen med de svarta ögonen helt vänligt och ömt Hvad ser ni nu derborta? frågade han pekaude med sir käpp horisontalt mot den lilla byggnaden framför oss. — Oh! det stället — der min stackars mamma är? — Ja, en stenvägg med pelare, för hög för både e och mig att se öfver. Men —