Göteborgsposten – 4 juli 1865, sida 2

en — en vän som jag förr missförstod, men som jag nu uppskattar. Jag undrade i tysthet om det kunde vara onkel Silas. — Han skall någon dag inom kort göra ett besök; jag är ej fullt säker när. Jag vill ej säga dig hans namn. Du får tids nog höra det, och jag vill ej att det skall omtalas. Med denne vän måste jag göra en liten resa. Du är ju ej rädd för att bli lemnad ensam på en tid? — Och ni har lofvat att följa honom, sir? yttrade jag besvarande hans fråga med en ny, ty min nyfikenhet och ängslan öfverväldigade min fruktan för min far. Han upptog dock min fråga mycket vänligt. — Lofvat? nej, barn; men jag måste lyda honom, jag kan icke afslå. Jag måste göra utflykten med honom samma ögonblick han infinner sig. Jag har intet annat val; men på det hela tycker jag om det — kom ihåg jag säger att jag tycker om det. Och han log på nytt, med samma uttryck, som var på en gång strängt och sorgset. Den riktiga meningen at dessa ord stannade fast i mitt minne, så att jag äfven efter denna tiderymd är säker på densamma. En person som varit fullkomligt obekant med min faders vanligen abrupta och egendomliga sitt att tala, skulle ha föreställt sig att hans själ var litet i oordning. Men ingen sådan misstanke oroade mig för ett ögonblick. Jag var fullt säker om att han talade om en verklig persor som skulle komma och att hans resa var något som verk: ligen förestod; och då den gäst, om hvilken han talade anlände och han begaf sig ut med honom på denna hem