b — ——— — — — — — — — att han utöfvade något s ags herravälde öfver min fader, hvilket ganska mycket oroade mig. Jag inbillade mig att alla slags faror lurade i den sre öfversteprestens gåtlika min. Bilden af min fader, siulan jag sett honom, kanske biktande för denne man i svarta kläder, som var jag visste icke hvad, oroade mig med hela ovissheten hos ett sinne, som har bra liten reda på gränsorna för det underbara. Jag nämnde det för ingen, men jag kände mig ofantligt lättad, då den dystre gästen följande morgon tog afsked. Det var med denna tilldragelse som mitt sinne nu var sysselsatt. Någon har sagt att doktor Johnson liknade ett spöke, till hvilket man först måste tala, innan det sjelf talade. Men min fader, var raka motsatsen, ty ingen annan än jag i hela huset — och äfven jag mycket sällan — vågade tilltala honom innan han sjelf först talat. Jag hade intet begrepp om huru besynnerligt detta var förrän jag började göra besök hos vänner och slägtingar och fann att någon sådan regel icke giillde annorstädes. Medan jag lutade mig tillbaka i min stol och satt och tänkte, gick alltjemnt min fader fram och tillbaka — kom fram, vände om och försvann i duklet med högtidlig regelbundenhet. Det var en egendomlig gestalt, starkt byggd, korpulent, med ett bredt och mycket strängt ansigte. Han var iklädd en vid svart sammetsrock och bar en väst af samma tyg. mi 2 (Forts.)