Göteborgsposten – 3 juli 1865, sida 1

dana fall, i hvilka mycket underlägsna män lyckades förträffligt. Nu reste han utrikes och blef kuriositetssamlare och konstälskare; ingick vid sin aterkomst i litterära och vetenskapliga institutioner samt deltog äfven i grundläggandet och styrandet af några barmhertighetsanstalter. Men han ledsnade vid dessa esterbildningar al politisk styrelse och egnade sig uteslutande åt landtlifvet, ehuru icke en sportsmans utan snarare en lärds, vistades än på en än på en annan af sina egendomar och tillbragte ett afsöndradt lif. Han gifte sig i temligen framskriden ålder; hans vackra, unga hustru dog, lemnande mig, deras enda barn, ensamt i hans vård. Denna förlust, har man berättat mig, förändrade honom — gjorde honom mera underlig och tystlåten än någonsin och gjorde äfven hans lynne mera strängt, utom mot mig. Det var äfven någon ledsamhet i afseende på hans yngre broder — min onkel Silas — hvilken han bittert kände. Han gick nu fram och tillbaka i det rymliga gamla rummet, hvilket i den allägsnaste ändan bildade en vinkel och derstädes var mycket mörkt. Det var hans vana att sålunda gå fram och tillbaka utan att tala — en kroppsöfning som brukade erinra mig om Chateaubriands fader i det stora rummet i Chåteau de Comburg. I den längst bort belägna ändan försvann han nästan i skuggan; då han återvände framträdde han några minuter lik ett porträtt med en bakgrund af skugga, för att sedan åter under tystnad försvinna nästan ur sigte.