Göteborgsposten – 3 juli 1865, sida 1

rum och i hvarje afscende rymligt; men det var oregelbundet till sin form. Drömmande satt bredvid thåbordet en flicka, något öfver sjutton är, men, som jag tror, med utseende af att vara ännu yngre? hon var smärt och temligen högväxt, med ett öfverslöd af gyllne här, med mörka gråa ögon och ett något melankoliskt och känsligt utseende. Denna flicka var jag. Den enda personen jemte mig i rummet — den enda med mig beslägtade person som fanns i huset — var min fader. Han var Mr Ruthyn, herre till Knowl, såsom han kallades i grefskapet, ehuru han egde många andra ställen; han tillhörde en mycket gammal familj, som många gånger vägrat emottaga baronetvärdigheten och man säger äfven viscountvärdigheten, ty den egde, denna familj, ott stolt och trotsigt lynne samt ansåg sig sjelf högre till ställningen och renare till blodet än tvåtredjedelen af den adel, i hvars leder den blifvit erbjuden inträda. Af alla dessa familjeåsigter kände jag blott föga, och detta obestämdt — med ett ord blott hvad jag kunnat inhemta af hvad gamla besökande i min barnkammare brukade berätta framför brasan. Jag är viss på att min fader älskade mig och jag vet att jag älskade honom. Med barndomens säkra instinkt uppfattade jag hans ömhet, ehuru den aldrig uttrycktes på vanligt sätt. Men min fader var en underlig man. Han hade tidigt lidit missräkningar på den politiska banan, hvarest det var hans äregirighet att vinna framgång Uhuru han var en skicklig man, led han motgångar i så