småleendet, den genomträngande blicken som på en gäng uttryckte list och godhet. Då Henrik III såg sin kusin af Navarra närma sig allena, gick äfven han honom till mötes allena. Båarnaren steg då ur sadeln, kastade tygeln till sin väpnare, gick fram till konungen af Frankrike och böjde knä. Henrik III reste upp honom samt tog honom i sina armar, sägande : — Iåtom oss omfamna hvarandra, min bror och kusin. — Sire, svarade Henrik af Navarra, jag tackar ers majestät som tillåtit mig att ställa min klinga till ers majestäts disposition. — Jag har nu behof af denna klinga, min kusin. Henrik III tog, efter dessa ord, helt förtroligt konungen af Navarra under armen och förde honom mot det kungliga tiltet. — Sire, återtog Bearnaren, tillåter ers majestät att jag omfamnar min gamle vän Crillon? — Åck, min furste! utbrast Crillon helt rörd i det han kastade sig i konungens af Navarra utsträckta armar. Den senare trädde inom lägret under de kungliga truppernas vivatrop. — Ventre-saint-gris! Sire, sade han till Henrik III, de der raska karlarne synas mig mycket otåliga att få inträda i Paris. — De vänta på er, min kusin. — Men de skola väl åtminstone lemna oss tid att frukostera? — Ja jag räknar just derpå, svaradej Henrik III leende. Man inträdde i det kungliga tältet, hvarest måltiden var serverad. — Men hvar är Mauvepin? frågade Henrik af Navarra. Konungen suckade. — Han är i Paris, sade Crillon. — Hvad gör han der? — För det första håller han den nye konungen sällskap svarade Henrik III med ironi. — Ah, ja, kardinalen min onkel... Han har ju låtit proklamera sig till konung under namnet Carl X?