Göteborgsposten – 30 juni 1865, sida 3

vakter, hvilka rusade öfver mördaren och genomborrade honom med tjugo värjstygn. Jacques föll och mumlade döende: — Oh! hon har bedragit mig! ... jag, skall aldrig bli konung! ... Ilenrik af Navarra hade mottagit Henrik af Frankrike i sina armar. — Broder, mumlade den döende, er mor hade rätt: huset Valois skulle utslockna, och det var ni som skulle efterträda mig. Nåväl! Sire, sade Crillon sorgset aftonen af samma dag den siste Valois upphört att lefva, erinrar ni er den stjerna som ni visade oss en natt i Louvren för femton år sedan sägande: — Denna stjerna är min, och jag skall bli konung af Frankrike! — Jag erinrar mig den, svarade den nye konungen; jag var då tjugo år, min vän, och nu är sista timman af konung Henriks af Navarra ungdom. — Ja, Sire, sade Crillon, men Henrik IV:dos regering börjar, och striden med Frankrikes fiender är ej slutud ... — Jag ekall utrota den siste af dem, svarade Henrik af Bourbon, och jag skall intränga i Paris, skulle jag äfven härför bli tvungen att afhöra en messa. Denna stjerna som aldrig bedragit mig visar mig mitt triumferande intåg på min hufvudstads gator. — Amen ! mumlade Crillon. Den gode chevaliern föll på knä bredvid sin konungs döda kropp, och en tår rullade nedåt hans väderbitna ansigte. Liktalet öfver konung Henrik III var en tår af den store Crillon. Slut.