des till sjelfbesutna jordegare, medan under i tiden ansträngningar gjordes för deras civili-i sation och bildning. Värfvet var svårt, det skulle måhända åtgått en ansenlig tid, kanske tills en ny generation hunnit uppstå; men vi g skulle då med säkerhet sluppit äsynen af det e sorgliga skådespel som nu synes vänta, attkriget för slafvarnes befrielse öfvergår till ett ! krig mot de svarta, som ådrager landet stora t lidanden och vållar de olyckligaste sociala förvirringar. För att emellertid detta må undvikas, vore det synnerligt önskvärdt, om det parti i Norden, som nu anstränger sig för ett hofsamt och moderat beteende å de hvitas sida emot de svarta och i allmänhet för milda och försonliga åtgärder, finge öfverhand och lyckades rycka med sig folket derstädes. Dettas enhet och uppoffrande hängitvenhet fordras i denna sak lika mycket som i sjelfva kriget, hvilket endast var förspelet till ett stort drama, hvars slutscen vi hoppas skall vara en sann civilisations triumf och seger. Det skrifves från Newyork, att de svarta trupperna i Fort Monroe vägrat medtölja en ny expeditionskår till Texas. Då man ville tvinga dem att gå, hotade de med att skjuta på officerarne, hvarför de genast afväpnades. Befallning har ingått om att icke anförtro vapen åt negrerna. I The Sumter Republican berättas, att! för någon tid sedan ett svart band om 47 vagnar, anfördt af en William Alridge, hvilken förut stod vid 5:te Georgia-regementet, strängt hemsökt trakten kring Sumter. Först begärde de hos åtskilliga personer, att dessa skulle utlemna allt sitt silfver och guld och derefter uppbrände de på trenne olika plantager sockerbrännerierna och inalles 113 balar bomull jemte en stor del andra förråder. Utom det att de sålunda plundrat och brännt, ha de äfven skändat och begått många andra excesser, der de under sitt plundringståg farit fram. På några ställen hotade de med att snart komma tillbaka och att de då skulle törstöra allt. Häri blefvo de likväl förhindrade, i det en del män slöto sig tillsammans och satte efter bandet. De uppnådde det äfven och lyckades gripa flera af röfvarena, bland dessa ätven Alridge. Denne blef jemte 4 af negrerna skjuten, trenne brändes och 1 blef hängd. Underrättelserna om cholerans framfart i Alexandria synas ha varit i någon mån öfverdrifna. Enl. telegram från Alexandria är det neml. endast de lägre samhällsklasserna bland araberna och den europeiska befolkningen, som angripas af farsoten. Sjukdomen har i öfrigt en lindrig karakter, så att, fastän de sjukas antal är stort, dödsfallen dock icke äro talrika. Det tyckes som att i Italien en ministerkris står för dörren. Genast efter det utomordentliga sändebudet i Rom Vegezzis återkomst till Florens skulle ett ministerråd der ega rum, vid hvilket konungen skulle presidera. Samma dag som italienska regeringen beslöt att återkalla Vegezzi, kallades Ricasoli och Massimo VAzeglio till Florens; äfven sir James Hudson, hvars stora förtjenster om Italiens enhet äro oförgätliga, anlände samma dag till den nya italienska hufvudstaden och syntes tillsammans med sin gamle vän Ricasoli. Detta är betecknande för annalkandetaf en ny vändning. Allmänt omtalas, att den största splittring uti åsigterna om underhandlingarne med Italien råder inom påfvens omgifning, och att h. h. endast med den största motsträfvighet gifvit vika, likasom att såväl han som Victor Emanuel skola vara hugade för underhandlingarnesåterupptagande. parisertidn.Journaldes Dåbats säger härom: Påfven, i trots af romerska curian, och konungen, i trots at det konstitutionela systemet, ega ett mycket personligt initiativ, och de numera aforutna underhandlingarne, hvilka hittills förts på det rent personliga området, kunna äfven sammastädes åter upptagas. Den missbelåtenhet, som visade sig inom de ultramontana kotterierna och vid de emigrergde surstarnes små hot, bevisar, att det at påfven Pius IX tagna steget bör helt och hållet tillskrifvas hans egen ingifvelse. Hans fromma natur och smak för det mystiska föra honom ofta till de mest oväntade beslut... Hvad konungen angår, så härflyter at hans erkekatolska uppfostran, at hans på samma gång militära och fromma väsen, att den hel. fadrens inledanden, mäste förorsaka honom den lifligaste glädje. Han har tagit emot dem med en itver, ar hvilken man på andra sidan alltför hastigt ville draga fördel. Romerska hosvets anspråk växte, den — . —n 2 —