Göteborgsposten – 30 juni 1865, sida 2

Komungen tillkallade sina pager för att i.t. dem kläda sig. — Föreställ er, återtog han, att Mausepin klädd i sin munkdrägt ledde hertiginnan vid handen. Hvart då? In i ett sidoskepp i kyrkan Saint-Germain-VAuxerrois. — Nå än sedan. — Sedan nedstego de i, grafhvalfvet och Mauvejin inneslöt henne der. — Men, sire, sade Crillon, det är omöjligt att saken utfallit så. — Bah! . — Och Mauvepins frånvaro oroar mig verkligen. Jag fruktar att han misslyckats och kanhända med lifvet fått betala sitt försök. — Ventre-de biche! utropade konungen, om det så vore tror jag att jag skulle tända eld på Paris. — Det kunde behöfvas att tända eld på det i alla fall, sade Crillon, om det ej öppnar sina portar för oss. Fanfarerna från konungens af Navarra armå hördes allt närmare. Konungen gick fram till fönstret och blickade ut. Han såg de bearnesiska trupperna som i slutna; koloner nedtågade från höjderna vid Meudon och Bellevue. Infanteriet marscherade i centern, kavalleriet på flyglarne. I spetsen för denna armå red på en liten eldig isabellfärgad häst en man i hvars hufvudbonad svajade en hvit fjäderbuske. — Se der är Henriot! sade konungen. — Det är verkligen han, Sire. Från de bearnesiska trupperna som utbredde sig på höjderna vid Meudon och Bellevue flyttade konungen sina blickar på sin egen armå hvilken var lägrad i närheten af slottet i Saint-Cloud. — Crillon, min vän, sade konungen, gif mig ett godt råd. — Tala, Sire. — Jag har väl låtit uppresa ett tält i lägret för min