Göteborgsposten – 28 juni 1865, sida 1

Antoine. Vid ett tecken som hon gjorde, förde superiorn henne till samtalsrammet och inneslöt sig med henne der. — Hvad har blifvit af munken Jaequot? frågade hon. — Han är här, madame, sedan fem år tillbaka. — Och i frihet? — Nej .. han är i en fängelsehåla ..— Och huru är det med hans förstånd? — Man har samvetsgrannt rättat sig efter de ordres ers höghet gifvit. Ivarje morgon inträder tvenne munkar som han ej känner, ty de inträdde i vår orden efter sedan han blifvit fånge, två munkar, säger jag, inträda klädda som kungliga gardister i hans fängelse ... — Mycket bra! — Dessa munkar piska honom, sägande för hvarje gång att det sker på konungens befallning. — Får han aldrig se er? — Han, aldrig; men jag kan se honom. — På hvad sätt? — Genom en öppning som jag låtit anbringa i muren från ett bredvidliggande fängelse. Uen är han icke alldeles vansinnig ... — Nej, men han är ursinnig, han talar ej om annat än att döda Henrik III. Uttalar han någonsin mitt namn? — I hvar minut. Den dåraktiga och brinnande passion han vågat fatta för ers höghet uppeggar ännu mera hans hat mot konungen. — Men huru är det, tror han sig vara munk eller adelsman?