Göteborgsposten – 28 juni 1865, sida 1

— Han har trott den fabel vi uppdiktat rörande hans börd. En natt kastades en sten ned genom fönstergluggen till hans fängelse. Omkring denna sten var ett papper omlindadt. — Hvad innchöll det? — Dessa ord: Det är tid att du vet hvem du är och hvarföre du är offret för konungens förföljelse. Du är den siste ättlingen af en hög familj. Om du vore fri, skulle du kunna göra anspråk på en krona.. -— Naturligtvis, tillade dom Antoine, var pergamentet ej undertecknadt. Som natten var mörk, nödgades han invänta dagens inbrott för att kunna läsa hvad som stod skrifvet på papperet. Dold i det bredvidliggande fängelserummet betraktade jag honom genom det lilla hålet i väggen ... Han stod ett ögonblick orörlig med hängande armar, vidöppen mun och liksom han blifvit träffad af åskan, derefter uppgaf han ett vildt skri: — Konung! konung! sade han ... Jag skulle kunna vara konung! ... Derefter utropade han med ett uttryck af dåraktig glädje: — Men då skulle jag ju kunna älska henne! ... — Det var om mig han talade, utan tvifvel? — Ja, madame. — Dom Antoine, sade hertiginnan, ledsaga mig till Jacquots fängelse. — Ers höghet vill se honom? — Ja jag vill se honom. — Igenom hålet i muren, förmodar jag?